I morgon bär jag rött till stöd för munkarna i Burma

Det som just nu händer i Burma känns både dramatiskt, fruktansvärt men också lite lite hoppfullt. Kanske kan det komma något gott ur protesterna. Kanske kan vi slippa ett blodbad. Jag hoppas i alla fall...
I morgon kommer jag i alla fall att bära en röd t-shirt för att visa mitt stöd för munkarna i Burma. Gör det du också. Varför? Läs mer på DN.

Är jag skör, eller bara jävligt klantig?

Jaha. Då var jag lite småskadad. Igen. Klättrade en rolig 6b, som är mitt nya projekt, för nästan två veckor sedan och gjorde ett skojigt move som inte var så bra för högeraxeln. Efter det har det gjort lite småont, eller nä, det har faktiskt till och ifrån gjort riktigt ont. Idag fick naprapaten kolla på det och hans dom var att jag skadat två senor som stabiliserar axeln. Stön. Ingen hård träning på ett tag med andra ord.
Sedan jag började klättra har jag:
Stukat foten: Landade lite snett när jag hoppade ner från boulderväggen. Det tog 18 månader innan den slutade göra ont och jag har fortfarande en skön svullnad över ledbanden.
Skadat vänsteraxeln: Okej. Man ska inte köra ett pass yoga och sen ett pass klättring när man är förkyld. Då tar kroppen stryk. Axeln pajade totalt och det tog tre månader av sjukgymnastik innan jag kunde börja klättra igen.
Fått en bursit i vänster armbåge: Samtidigt som jag skadade vänsteraxeln. Bursit gör ONT.
Dragit ut ledbanden i fingrarna: Högerhanden fick sig en kyss när jag gick på en alldeles för svår led och tappade fotfästet när jag hängde i en tvåfickerpocket. Snap! sa det. Någon månader utan klättring och sen massor av träning med en liten boll.
Skadat högeraxeln: Den senaste skadan. Usch.

Nu blir det försiktig och lugn klättring bara för att hålla igång. Jag som var på väg att ta ett språng i min utveckling upp till 6b.

Kids, don't try this at home

Via Klättergruppen på Facebook hittade jag det här helt galna klippet som handlar om de amerikanska klättrarna Jonathan Thesenga och Brittany Griffith, som var de första amerikanerna att klättra i Stolby i Sibirien. Ett naturreservat där den lokala befolkningen sysslar med free solo-klättring, i massor. Inget att testa hemma, säger jag bara...

Eh. Vad håller hon på med?

Det lyftes säkert ett och annat ögonbryn i klätterhallen härom veckan. Jag tog min mentala tjur vid hornen och skulle träna lite ledklättring på överhängsväggen. Tyvärr ligger den preciiiis bredvid boulderväggen, där alla coola klättrare hänger.
Inte den publik man vill ha när man lätt illamående och kissenödig av skräck försöker sig på att leda en 5c, överhängande som fan. Jag tror att jag till slut kom två klipp upp. Sen brann det totalt i huvudet på mig och jag blev helt slut mentalt. Men det är bara att ge mig på't igen. Tills jag slutar vara så förbannat rädd för att falla. Tills jag vågar KLÄTTRA i stället för att bara tafsa omkring, bara för att det är på led. Damn it. Jag får helt enkelt skita i att folk undrar vad fan jag pysslar med. Hjärnspöket ska dödas.

For that barefoot feeling

Märkligaste dosorna just nu är förmodligen FiveFingers som mer ser ut som en handske för fossingarna än en sko. Den ska ge suverän rörlighet och en känsla av att gå barfota, samtidigt som man är skyddad från vassa föremål och elaka kanter. Sulan under heter Vibramsula och ger bra grepp på olika underlag. Är du en sån där aktiv friluftssportare så kanske FiveFingers passar. Åtminstone om det gäller vattennära aktiviteter. När det gäller att trekka till klippan litar jag fortfarande hellre på rejäla gympadojor eller vandringskängor. Läs mer om dem på FiveFingers.

Där satt den!

Skam den som ger sig. Jag har haft den lite småkluriga leden Klätterapan 6a+ på Karbin som ett projekt några veckor och fått se mig slagen på sista kruxet, om och om igen. Det är ett småspännande move från en underkling ut till ett grepp som jag inte riktigt vetat hur jag ska ta och sen Tjoff! vidare till näst sista greppet, en snäll jug. Men så i måndags satt det. Smäll, smäll smäll och jag var förbi. Det var inte ens speciellt svårt. Det är ju sällan det när man väl löst problemet. Sjukt roligt! Nu har jag hittat en skojig 6b som är nästa projekt i stället, men där har jag lååångt kvar tills jag sätter den.

150 kr?! Seriöst Salveo...

Bara långa klätterväggar gör inte en klätterhall. Fast det är precis vad Salveo i Sumpan verkar tro. De har nämligen mage att ta 150 spänn i inträde om man ska klättra! Det är 60 spänn mer än vad övriga klätterhallar tar i Stockholmsområdet och man kan stillsamt undra vad det är man får för pengarna.
Ingenting, säger jag som gjorde mitt sista besök någonsin på Salveo igår. Det räcker nämligen inte med att ha jättehöga väggar. Man måste ha bra leder också och för 150 spänn borde man kunna ställa krav på att det ska byggas nytt - hela tiden. Nu var de flesta lederna byggda under perioden januari-april. Den senast byggda var från juni. Riktigt dåligt. Kvaliteten på lederna var dessutom låg, om man jämför med alla andra ställen i Stockholm och graderingen var ojämn och ologisk.
Så schysst är inte heller miljön i övrigt att det motiverar det höga prisläget. Jag har nog aldrig tidigare känt mig lite lurad på pengar när jag varit och klättrat någonstans. Men det gjorde jag igår.

Bouldertävling på stranden

Carlos som har klätterbloggen On the rocks tipsar om en bouldertävling i Holland - BAZ. Förkortningen står för Boulderen An Zee, vilket översatt blir ungefär bouldring vid havet. Tävlingen, med 500 tävlande, hålls på stranden Scheveningen inte långt från Haag.

Det är faktiskt dags för BAZ i helgen, så har man vägarna förbi Haag är det ett tips att pipa förbi och kolla in lite skön bouldering och ta ett dopp i havet samtidigt. Just nu byggs det som bäst och man kan följa hur väggarna växer fram i deras galleri.
Kolla också på filmen från förra året.

All play and no work makes my ass too heavy

Nu får det vara nog. Igår klättrade jag som en gravid flodhäst. Blev trött efter halva leder. Rörde mig ganska osmidigt, eftersom jag snabbt blev helt flåsig. Det är bara att inse. Att vara bakfull är bra för psyket (det var inte ett dugg läskigt att leda) men fruktansvärt dåligt för prestationsförmågan i övrigt. Dessutom har sommaren satt större spår än vad jag velat låtsas om. Nu blir det hårdträning. Eller... åtminstone slut på frosseriet! Innan hösten är slut ska jag ha avancerat en grad och vara lätt, stark och mindre fluffig!

Intressant sätt att ge beta

Hört på Karbin igår: Du har ett grepp för vänsterfoten i snopphöjd.
Och tja, det hjälpte grabben i fråga...

Sugen på ett par nya skor

Jag är riktigt sugen på ett par nya skor. Mina älskade Montrail börjar tappa sulan och borde lämnas in på omsulning innan det är försent. Men vad ska jag klättra i under tiden?
Sis tipsade om nya Evolv Pontas och de ser ju onekligen riktigt grymma ut. 849 kronor är inte så fasligt dyrt heller...

När jag besteg Britney Spears

Efter en lååång och skön brunch på bryggan i söndags drog sis och jag ut till kolartorp for "some serious bouldering". Jag hade inte varit där på två år och det var först lite småklurigt att hitta en bra parkeringsplats som inte innebar att vi behövde gå hundra mil. Men väl framme vid området hade vi inga större problem att hitta fram till de tänkta sektorerna K4 och J4. Det visade sig att K4 var samma sektor som jag klättrade i för två år sedan och det var ju lite tillfredsställande att upptäcka att något faktiskt har hänt på två år. Jag har väl avancerat ungefär en grad! Å andra sidan kan jag räkna antalet gånger som jag varit ute och bouldrat efter det på min ena hand... Men ändå...
Vi lekte runt lite på problemen, men i och med att landningen är så rackarns brant så fegade vi ur på ganska mycket och efter någon timme bestämde vi oss för att leta upp J4 i stället. Syrran hade dessutom skrapat upp knät och var lack som sjutton på Kalashnikov (4)
Det första vi träffade på var tre stycken riktigt roliga svaproblem - bland annat Britney Spears (3). Jag är egentligen inte så förtjust i svaklättring eftersom jag alltid får för mig att jag ska slå ut tänderna om jag faller, men här var det riiiiktigt roligt. Bra friktion och absolut ingenting för händerna på nåt problem (kändes det som i alla fall). Jag satte, förutom Britney Spears, Flygande Fästing (4-) och Sofiero (4).
Därefter hittade vi Mycket jobb för lite (4-) som visade sig vara en riktigt adrenalinkick för oss båda! Jag gjorde ett halvhjärtat, tafatt försök och tog mig kanske två moves. Sen gick syrran på det och visade hur en slipsten ska dras. Hon satte problemet elegant och snyggt, även om det var ett move på mitten som kändes aningen läskigt.
Då var jag ju tvungen att testa igen. Kommer upp ett par moves igen, inte fullt lika tjusigt som syrran, men ändå. Ska gå vidare och får bara känslan av att nu faller jag. Går jag vidare här så kommer jag drasa i backen. GAH! Var liiiite för högt upp för att det skulle kännas bekvämt. Höll på att freaka lite men bestämde mig för att det bara fanns en väg och det var uppåt. Satte foten på plats. Tryckte till. Var plötsligt på toppen. Adrenalinet sköt i höjden och jag skrek "GOD DAMN IT! Jag gjorde det!" så att älgarna förmodligen undrade vad fan som hade hänt. Ljuvlig känsla. Det är så skönt att klara av något som man inte trodde att man skulle klara. Nu är självförtroendet på en bättre nivå inför nästa omgång.

Trött på att ha ont

Mitt vänsterknä har strulat länge nu och i torsdags var jag inne vid Hötorget och fick det magnetröntgat. Jag hoppas verkligen verkligen att det inte är något knas med menisken eller liknande. Hur som helst så stör det mig inte så där vansinnigt när jag klättrar, det är framför allt när jag går i trappor eller måste trekka upp för en rejäl uppförsbacke som smärtan hugger till. Naprapaten tror att det beror på broskbildning som pågår bakom knäskålen - något som är "vanligt i min ålder", men det verkar aldrig ge sig.
På onsdageftermiddagen drog sis, D och jag till Kärsön för att bouldra lite och jag hade precis kommit in i ett riktigt bra flow och var på väg att sätta ett problem som gav mig fingret sist när det liksom small till i höger knä och jag tappade all kraft i knät. Smärtan var riktigt skarp och skar in i knät, från yttersidan och in i knävecket. Damn it!
Det var bara att sluta eftersom jag blev helt kraftlös och även om det efter ett tag gjorde mindre ont så ville det inte riktigt gå över. Lack.
Kan inte min kropp bara funka ett tag, lite så där utan protester?

En blöt klätterresa - till

Det verkar som om regnet förföljer mig på klätterresor. D och jag drog till västkusten och Bohuslän vår första semestervecka, med förhoppningen om att vi skulle kunna klättra en del. Kanske till och med testa några nya klippor. Vi kom fram till Aspen utanför Lerum sent på tisdagkvällen. Ett fint duggregn hängde i luften, men väderprognosen hade utlovat uppklarnande väder och sol dagen efter.
Regnet öste ner hela natten och det kändes inte helt troligt att vi skulle kunna klättra nästa dag. Men på morgonen sken solen och sen förra året visste vi att Fikahyllan är soldränkt och därmed torkar ganska snabbt, så vi chansade och åkte dit.
Vägen upp till klippan var snorhal, men till slut stod vi uppe på Fikahyllan och kunde titta ut över en bit av Aspen-sjön. Ingen ekorre syntes till den här gången, men annars var det en skön repris på förra årets klättring. De flesta lederna var ganska torra och D ledde upp en femma som jag fick topprepa på som uppvärmning. Den var duktigt "listig" och skönt småklurig. Vi hann med ytterligare en sexa och sen ledde jag upp för Mr 100 (4a). Förra året fick jag sitta och vila en gång för att få koll på andning och koordination igen, men i år gick det som tåget upp och det var riktigt roligt! Kände mig peppad som sjutton efteråt!
Vi käkade lunch på en blåsig brygga och därefter gick vi en sväng för att kolla in Nalle Puh, som tyvärr var alldeles för blöt för att gå att klättra.
Aspen måste vara ett av Sveriges absolut bästa ställen att börja sportklättra på. Det är välsäkrat och där finns flera riktigt lätta och roliga leder, från 4a och upp till 6a. Dessutom är miljön toppen! Fina dagar kan man svalka sig i Aspen-sjön efter klättringen. Rekommenderas verkligen varmt.
Resten av resan var både blöt och blåsig och det blev inte så mycket mer klättrat, förutom lite bouldring på Hönö utanför Göteborg. Hönö var fantastiskt vackert, men extremt svårt att navigera sig på. Det är mest karga klippor och låg vegetation. Föraren är tyvärr inte heller världens bästa, utan fungerar nog bara om man varit i området tidigare. Finns Hönö med i planerna - ta med en klätterkompis som redan kan området. Då är det nog grymt!
Vi svängde förbi några andra klippor, bara för att kolla in dem och nästa gång vi kommer neråt västkusten är jag grymt sugen på att klättra lite på Tjörnbro-klippan. Men då måste jag nog öva mer på ledklättringen!

Campa med stil

Planen är att dels komma iväg till västkusten och klättra lite på semester, dels att besöka Ågelsjön där jag inte varit ännu. Jag är inget stort fan av att sova i tält och på västkustresan blir det förmodligen mest bed & breakfast-boende, men om vi kommer iväg till Ågelsjön lutar det åt att vi tältar.
Då vill jag helst sova i ett tält designat av Orla Kiely, i samarbete med Millet. Hela campingserien är jättesnygg och är det bara snyggt tolererar jag mycket.

Aj äm bäck!

Det har varit en duktigt stressig vår och försommar och jag har inte haft en sekund att lägga på något annat än jobb, hästen och förstås att klättra lite. Att skriva här har det helt enkelt inte funnits utrymme för. Tyvärr. Nu närmar sig semestern med stormsteg och det ska bli så sköööönt! Tänker i och för sig försöka att vara ouppkopplad åtmistone en vecka, men sen hoppas jag få lite tid över att blogga om klättring också. Var iväg och träffade lite klätterfolk på en öl i fredags och fick påstötningar om att skriva igen, vilket förstås spelar in lite. Det är ju extra roligt om man vet att det faktiskt finns någon liten själ därute som läser... Lovar bättring!

Klättring och Mc Donald's - hur går det ihop?

Var sjukt stressad på lunchen häromdagen och syndade. Gled in på Mc Donald's, beställde en McFeast to go och sprang tillbaka ut till bilen. När jag skulle packa upp min lite småsladdriga burgare ur kartongen (varför kartong förresten, vad var det för fel på papperet? som man kunde hålla i medan man åt) fastnade blicken på bilden på omslaget.
Där syns en full utrustad klättrare klättrandes upp för hamburgerbrödet. På kil! Vad är grejen? Klättring och Mc Donald's? Jag får inte ihop det. Dessutom känns det som att hamburgerbröd inte är så säkert att sätta kilar i.

Ljuvligt trött och lycklig

Efteråt var jag helt slut, både fysiskt och mentalt, men ack så lycklig. Fötterna värkte lite, musklerna värkte rätt mycket och helst hade jag velat rulla ihop mig till en liten boll och somna. Det är förstås söndagens boulderpass ute på Kärsön jag pratar om. Vi blev ett ganska stort gäng som drog ut till Kärsön tidig eftermiddag och körde några timmar. Några newbies, några duktigare - men lite ringrostiga (nu kommer jag få spö). Kärsön bjuder på många lätta problem, som ändå är lite klättring och inte bara att skutta uppför. Alla kan hitta något som är kul att jobba med och det är bra träning. Det finns korta problem och lååånga problem, sprickor och överhäng, crimpigt och stora juggar. I löööv it! Vi newbies höll oss till treor och fyror och fick ändå klättrat väldigt mycket. Trots nordanvinden var vädret helt ok och med en extra tröja funkade det fint. När de andra fick åka hem och duscha och softa fortsatte jag ut till stallet för ett konditionspass på hästen. Gissa om jag somnade ovaggad sen på kvällen när jag väl kom hem!

Ny videokamera för actionsportare

Betyder ett pressmeddelande att man finns? I så fall finns klätterbloggen nu. Jag har fått mitt första pressmeddelande nämligen och eftersom jag blir så smickrad blir det förstås ett litet inlägg! Jaja... jag är lättflörtad.
Det är nya, lilla videokameran ATC2000 (All Terrain Camera) som ska lanseras. Målgruppen är actionsportare som "skateboardåkare, MTB-cyklister, skid- och snowboardåkare, klättrare, ryttare och surfare". (Är jag supermegaactionsportare då eftersom jag håller på med både klättring och ridning? Ännu mer smickrad... hohoho...) Kameran väger bara 125 gram och ska vara lätt att fästa på hjälmen, styret eller ett fordon. Den filmar med en upplösning upp till 640x480 pixlar och 30 bilder/sek och lagrar videoklippen i AVI-format på ett inbyggt minne på 32 MB.
Dessutom är den vattentät ner till tre meter. Låter ju himla bra... Men ärligt talat - för klättrare? Hur många klätterfilmsekvenser är filmade ur klättrarens perspektiv? Om det inte handlar om ren bergsbestigning? Fast det kanske skulle kunna bli rätt kul? Priset är 1500 spänn, så det är inte sååå blodigt.
Vill man nu ha en så finns återförsäljarna på den här sidan www.oregonscientific.se

Swedish Meatballs - ny klätterfilm på g

Nionde juni är det dags. Då har nya klätterfilmen Swedish Meatballs premiär. Dylan Smith och Carl-Ola Byström gav sig av på en roadtrip på en månad och avverkade både klassiska svenska boulderproblem och en rad nya problem. Resultatet blev filmen Swedish Meatballs. Titta på några av Sveriges bästra bouldrare som klättrar på de bästa ställena i landet. Bara trailern är sevärd! På sajten går det att förhandsbeställa sitt ex av filmen, den kostar 295 kronor, samt köpa biljetter till den stora premiären 9 juni på Karbin i Stockholm.
Swedish Meatballs

Bouldersugen

Moargh! Värmen är på väg tillbaka. Sitta inne är en plåga. Längtar ut. Vill bouldra. Nu. Kärsön hägrar med alla sina lätta, fina problem som gör att vem som helst känner sig som kung eller drottning, även om man aldrig fingrat på en klippa tidigare. Förra årets bästa boulderupplevelse var just på Kärsön, fast då hade vi alldeles för lite tid. Nästa gång ska det finnas tiiiiid.

Klättertillbud i Skåne

Två klättrare i 20-årsåldern fick räddas från en klippavsats på Söderåsen i Skåne igår kväll, skriver Helsinborgs dagblad. Klättrarna ingick i ett sällskap om tre klättrare. När två av dem nått upp till en klippavsats kunde de inte ta sig vidare och heller inte fira ner sig. Räddningstjänsten från Bjuv och Svalöv kallades till platsen och vid 21-tiden var klättrarna åter på säker mark.
Läs hela notisen här.

Mera Mallis - kolla in när Chris Sharma ger sig på Es Pontas

En liten Mallis-postning till. Jag kan rekommendera alla att kolla in det lilla förhandsklippet på Chris Sharma som försöker sätta dynon på Es Pontas. Klicka på länken Video Clip.

Bokrecension: Mallorca-föraren från Rockfax

Rockfax.com gav ut en samlingsförare med Mallorca, Costa Blanca och El Chorro för några år sedan. Den börjar nu bli lite inaktuell och funderar man på att åka ner till Mallis så kan jag rekommendera att köpa den nya, uppdaterade Mallorca-föraren i stället som innehåller fem-sex nya klippor.
Köper man den får man en utmärkt förare på 176 sidor i fyrfärgstryck. Alla topos är baserade på foton, med tydligt utritade linjer. Totalt 21 klippor är med i föraren med 850 leder, de flesta är bultad sportklättring.
Något som jag verkligen gillar med den nya föraren är färgkodningen av lederna. Lätta leder (upp till 5) är markerade med grönt. Femmor till 6a+ är gula, 6b till 7a är röda och allt över är svart. Det gör att man lätt får en överblick, redan på topon, över vilka svårighetsgrader klippan rymmer och om det är en klippa värd att besöka eller inte. Riktigt fina leder märks ut med stjärnor eller markeringen att de tillhör Mallorcas top 50-leder och de finns i hela spannet av svårighetsgrader.
Däremot saknar jag en riktigt bra, samlad ticklist på slutet, om man nu är ledknarkare.
Beskrivningarna till klipporna är lätta att följa och den enda gången vi gick vilse var när vi var uppe i skogen vid S'estret och snurrade runt, men det berodde mer på dålig kartläsning än dåliga förutsättningar för att hitta.

Mallorca - ska det inte vara soligt där?

Äntligen då, dags för en Mallorca-rapport. Vi vill egentligen mest av allt komma iväg någonstans, långt bort från jobb och vardag och valet föll på Mallis, eftersom det dessutom finns en hel del klättring på ön. April skulle dessutom vara en ganska bra månad, då vinterns instabila väder skulle ha gett efter för lite mer sol. Men ack vad vi bedrog oss. Det regnade VARJE dag, utom första dagen. Kanske inte hela dagen, men någon skur blev det. Därmed blev det begränsat med klättring och i stället for vi runt ön och upptäckte små underbara ställen i bergen, som byn Fornalutx (bild1) där apelsinblommorna dränkte in hela byn i en fantastisk doft och Formentor-halvön som bjöd på hisnande utsikter. Vi var inne i Palma och gick på Miró-museet och vi besökte byn Binissalem där Mallorcas vincentrum ligger. Klättringen då? Jo vi gjorde några försök, där de första två var riktiga stolpskott.

Creveta
Ligger på Formentor-halvön, väldigt nära Puerto de Pollenca där vi bodde. Lederna är långa och det ska finnas en rad leder i mellangradsskiktet. Jag vet inte, eftersom vi inte kom fram. Jag vägrade helt enkelt att kravla mig ner för stupet som tar dig till klippan. Rakt ner i 30 meter, med elaka stenblock och absolut nada att hålla sig i. Tack men nej tack.

Alaró
Byn Alaró är en värd ett besök bara den. Låga hus i samma guldgula sandsten som är så frekvent på hela Mallis. Anor från medeltiden. På berget, ovanför byn, ligger fästningen Castillo de Alaró, som måste ha varit ointaglig. Vi körde en vindlande, smal liten väg med stora gropar i halvägs upp på berget. Parkerade vid restaurangen Es Verger som ligger där och käkade en riktigt bra lunch i genuin skön miljö. Där inne känns det som om tiden stått stilla... Laddade med fläskkotletter och lamm i magen började vi trekken upp till toppen. Det är 45 minuters promenad, konstant uppför och på en krokig, dålig liten väg. När vi kom fram till slottet var vi helt slut, det blåste snålt och ingen av oss var speciellt upplagd för att klättra. Man är sällan det när fingrarna är knallröda av kyla och knappt går att räta ut. Vi kollade in ruinen och åkte sen och köpte vin i stället.

Cala Magraner
På vår femte dag insåg vi att det nog var en bra idé att ta sig från den bergiga nordvästra delen av ön till andra sidan. Bergskedjan Tremuntana är maffig och läcker, men den skapar också en hel del regn den här tiden på året. Sagt och gjort. Vi drog till Cala Magraner, som ligger ungefär på mitten på östkusten, alldeles intill havet. Trekken till klippan är en skön promenad genom ett underskönt haglandskap där man får räkna med att bli utbräkt av får och getter. Klippan ligger precis vid vattnet, en liten sandstrand i en vik med kristallklart vatten och på sommaren är det nog smutt att kunna bada efter en hård dags klättring. Här finns leder i alla svårighetsgrader och jag klättrade en superfin bultad trea med så många bultar att hälften vore nog. Den finns med bland topp 50-lederna på Mallis. Väldigt bra att börja med om man är nybörjare eller bara har dåligt ledpsyke. Precis när jag skulle gå på en andra femma som D satt topprep på började det förstås att regna. Bara att packa ihop våra saker... Men hit vill jag tillbaka!
På vägen hem svängde vi förbi Santanyi och kollade in Chris Sharmas projekt på Es Pontas. Mäktigt!

S'Estret
Nästa dag fortsatte vi den inslagna vägen med att åka från Pollenca till andra änden av ön och drog till S'Estret, en klippa som ligger ganska nära staden Valdemossa. Här finns gott om fyror och femmor och det är en riktigt trevlig klippa. Lederna är inte så långa, men bra. Vi fick ett par timmars klättring innan det, förstås, började regna precis när jag skulle gå på en femma på topprep. Klättrade ungefär halva innan det blev för blött och tråkigt. Men skam den som ger sig!

Calvia
Efter lite lunch i bilen åkte vi längre söderut, till Calvia. Man trekkar över några åkrar, in i skogen som nästan känns lite djungelliknande och innan man vet ordet av så tornar klippan upp sig framför en. Här finns faktiskt en väldigt trevlig multipitch och ett par riktigt bra leder i 6a-6c-spannet. Klippan är inte så stor och ganska svaig, och innehåller även några fyror och femmor. Här sattes mitt ledpsyke på prov för första gången den här säsongen. Gick på en ganska lång fyra med suuuupersnälla grepp, men ett riktigt läskigt klipp som kändes väldigt run out. Efter lite tvekan och mycket ångest så satte jag det! Seger! D klättrade en femma som förmodligen var mer en 6b! Även Calvia är en klippa som jag skulle vilja utforska lite mer, när jag är i bättre form.
Vi avrundade vår sista klätterdag med middag och softning på fantastiska Puro Beach, strax utanför Palma.

Trots det regniga vädret och att det inte blev så mycket klättring som jag kanske hoppats så var det en grym semester. Och den klättring som trots allt blev av var väldigt trevlig.

Annorlunda klättervägg

Den här klätterväggen ser inte ut som andra klätterväggar. I stället för vanliga grepp klättrar man på ramar! Det är ett gym i Japan som designat den rätt annorlunda väggen. Undrar hur man graderar lederna?

En ljuvlig dag på Vårdberget - Uppdaterad med lite fler bilder!

I lördags var det svensk utomhuspremiär. Det gick ju liksom inte att INTE klättra en dag när det var över 20 grader varmt och strålande sol. Mötte upp med några klätterkompisar vid Telefonplan och drog till Vårdberget för lite topprepsklättring. Flera av lederna var lite väl blöta, men det var mycket som var klättringsbart. Klättrade en fyra, två femmor och en sexa och det kändes riktigt bra. Den ena femman var en klurig sak inne i ett hörn och med ett skojigt "apmove". Riktigt roligt! Efter ett par timmar var det riktigt mycket folk på plats och alla verkade njuta av solen och klättringen. Längtar redan efter nästa tur...
Och här kommer nu lite fler bilder. Dels är det Elin som är uppe och klättrar på Julstämning, en fin sexa som jag också klättrade. Liselotte gör värsta snygga movet på en 7-, som jag har glömt namnet på men som var så crimpig att det var helt löjligt. Sista bilden är bara för att visa hur jäkla skönt och soligt det var. Mmmmmm... lövely!

Den har en karbinhake - alltså måste jag ha en

Woho! En produkt som jag inte ens visste att jag behövde. Men det är klart att även klättrare måste ha mjuka, pussvänliga läppar och vad passar bättre än ett läppbalsam från Eco Lips? Komplett med en karbinhake så att man kan sätta fast den i selen. Miljövänligt är det också. Nu kan jag i alla fall inte skylla på torra läppar när jag inte pallar att leda.
För övrigt är jag HELT slut efter att ha hängt på Vårdberget större delen av dagen, så den där utlovade Mallis-rapporten kommer dröja åtminstone en dag till. Men den kommer.

Handskador och rehabilitering

Jag drullade mig ju för ett tag sedan och skadade fingrarna i vänsterhanden. Idrottsläkarens dom var: "Senan är inte skadad, men ledbanden (pulleys) är uttänjda. Det kan ta upp till 18 månader innan det blir bra. Eller ja, bra och bra. De kommer ju aldrig gå tillbaka". Suck.
Det var två veckor innan vi skulle dra till Mallorca på klättersemester. Skam den som ger sig. Gick i stället till en naprapat på Adolf Fredriks Fysiocenter som förvisso hade ungefär samma diagnos, men gav mig en annan prognos. I stället för order om vila fick jag ett träningsprogram och tipset att köpa en sån där liten skojig boll med gummisnoddar. Två dagar senare började jag faktiskt märka en förbättring. Det gjorde inte längre så ont.
Nu känner jag av skadan som en extra liten stelhet i de fingrarna, men smärtan är helt borta. Klättrar fortfarande ganska snällt och är svag i fingrarna. Men jag klättrar.
Rapport från Mallis kommer i morgon.

Vad händer egentligen på Tonsai?

Tillbaka igen. Efter att ha spenderat större delen av vintern med att jobba häcken av mig, drömma om semester, fara fram och tillbaka till djursjukhuset med hästen och rehabilitera diverse skador och tillfriskna från förkylningar så är jag faktiskt på g. Nu ska det bli lite mer regelbundet klätterbloggande, var det tänkt.
Igår fick jag oroande, sorgliga nyheter om händelser på Tonsai. D hittade följande på ett forum på nätet:
"The winds och change are blowing over Tonsai. What everybody feared, but nobody really belived is now in progress. The other day two well dressed men
(lawyers?) and 10-15 policemen arrived att Tonsai beach to inform the bar and bungalow owners that time was up. They where informed that on the 7th of June the area shall be vacated or a fine of 15000 Bhat/day be paid. So, tonight (full moon party) is the last partynight on the beach for a while.
What happens next, the building of a fancy hotel or a return to status quo, remains to be seen.
If the change is for better or for worse I leave upp to you to decide if you return."
Det gjorde verkligen ont i både själ och hjärta. Vad kommer att hända nu? Ska det uppföras en massa fula, vräkiga hotellkomplex på stranden? Ska Tonsai invaderas av "vanliga" turister som är odrägliga och behandlar personalen på restaurangerna och hotellen som apor som det är på Railey? Kommer det gå att klättra på stranden även i fortsättningen? Och varför? Klart att jag begriper att det är pengarna som styr, men stranden är ju inte direkt den mest badvänliga i Thailand. Vilket väl är anledningen till att klättrare har fått ha den ifred så pass länge. Det känns som om paradiset på jorden håller på att förintas. Och inget kan jag göra åt det...

Vad är det värsta som kan hända?

Efter ett par veckor med brutalt mycket jobb och väldigt lite klättring och därmed ingen postning här så är jag tillbaka. Fast det är fortfarande väldigt lite klättring. Handen gör ont och i morgon ska jag till idrottsläkaren för att kolla upp den.
När jag går på en led så brukar jag tänka: "Vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag faller. Och det är ju inte så farligt."
Men det är fasen inte att falla som är det värsta som kan hända. Det är att skada senorna i händerna. :0P Senor tar låååång tid att läka.
Det känns också så oerhört fånigt, eftersom jag VISSTE att leden jag gav mig på var alldeles för svår. Jag hade inte behövt gå på den alls och då hade jag inte haft ont i två fingrar nu och klättringen hade inte behövt bli sabbad i ett par månader. Suck. Men det är lätt att vara efterklok.

Träningplaner vs utfall

Är man en tävlingsmänniska så är man. Jag triggas av mål och utmaningar och försöker hela tiden att sätta upp nya, realistiska (oftast) mål som jag allt eftersom kan bocka av. Jag är också en sån där som älskar att planera och därför gör jag jättefina planer över min träning. En idealisk vecka kan se ut så här, i min planering:

Måndag: Snabb promenad på lunchen 30 min
Klättra på kvällen, rep. 120 min
Tisdag: Styrketräning 40-50 min på lunchen
Dressyrpass på kvällen ca 60 min
Onsdag: Snabb promenad på lunchen, 30 min
Klättra på kvällen, rep. 120 min
Torsdag: Hoppträning med hästen på kvällen, ca 75 min
Fredag: Dressyrträning på förmiddagen, 60 min
Klättring på kvällen, boulderpass, 60 min
Lördag: Yoga eller styrketräning, 60 min
Söndag: Rida ut i skogen, 60 min

Men sen kommer det saker emellan. Som jobb till exempel. Och att hästen är knackig och inte igång. Utfallet brukar i stället landa på ett par promenader per vecka, nåt styrketräningpass, två klättringspass och så ridningen förstås. En uttänjd sena i ett finger i vänsterhanden sätter dock för tillfället stopp för all klättring, men idag var jag åtminstone iväg och körde konditionsträning på löpbandet. Ack så trist, men ack så nyttigt.

Boktips: Klippklättring - bra bok för dummies

Jag räknar mig definitivt fortfarande som en newbie på det här med "riktig" klättring. Det vill säga klättring på klippa. Utomhus. På led. Och som newbie behöver man lite handfasta råd och det är inte fel att plugga lite teori innan man ger sig ut.
En födelsedag, för inte allt för länge sedan, fick jag boken Klippklättring av Garth Hattingh födelsedagspresent och det är faktiskt en bok jag kan rekommendera till alla som vill börja med klättring. Den är oerhört pedagogiskt upplagd och har stort fokus på säkerhet. Dessutom är den rikt illustrerad med foton som visualiserar tekniker, knopar, utrustning och så vidare på ett alldeles ypperligt sätt. Den svenska versionen gavs ut 2002 på B. Wahlströms förlag. Tyvärr har den utgått ur sortimentet hos rätt många av internetbokhandlarna, men går att få tag på i flera IRL-butiker fortfarande.

Den berömda platån

All utveckling och inlärning sägs vara språngartad. Först händer det jättemycket under en kort period och därefter kommer en platå, där man antingen står still i utvecklingen eller till och med backar en aning. Jag tror att jag har hamnat på en platå just precis nu. Igår var jag och bouldrade solo och det gick så fruuuuktansvärt dåligt! Jag hängde i aparmar ut från väggen hela tiden, men utan apans grace och styrka. Kom absolut ingenstans. Orkade ingenting. Det slutade med att jag körde intervallträning på uppvärmningsväggen i hörnet. Alltid nåt. Men att det går dåligt börjar bli en obehaglig trend i min klättring. Jag antar att det bara är att träna på. Någon gång släpper det och jag tar nästa språng. Upp på 6b-nivå.

Old shoes - new shoes

Mina älskade Montrail Zealot, som jag köpte för drygt ett år sedan, har fått småsyskon. De började bli lite väl slitna och eftersom jag bara har haft dem att klättra i så har jag dragit mig in i det längsta för att lämna in dem på omsulning. Pengarna har inte heller riktigt räckt till ett par nya skor, även om jag gått och suktat.
Men så, idag, fick de komma hem. Ett par nya Montrail Zealot. De invigdes under eftermiddagen och de är precis lika bra som sina föregångare. Det är helt enkelt en modell som passar mig, som handen i handsken. Jag har provat La Sportivas Katana och var inne på dem ett tag, men de var inte så sköna i hälen. I veckan testade jag 5.10 och ett par Scarpa Dominatrix. Inte heller min grej. Men Montrail. Det är som att hitta hem.

Snyggast på väggen - Pranas vår och sommarkollektion 2007

Äh. Jag har aldrig råd att köpa kläder från Prana. Dessutom funkar träningsbyxorna från h&m och linnet från Thailand alldeles utmärkt att klättra i. Men det hindrar ju inte att man fönstershoppar och drömmer lite. Nu har Prana släppt sin vår och sommarkollektion och färgerna är mjuka och pudriga, i nyanser som brunt, beige, korall, rosa, petrol och salvia. Som av en händelse ingår några av mina favoritfärger. Personliga favoriter är Prima Capri-byxorna för 54 dollar, Peyton sport top för 46 dollar och på killsidan tishan Flight för 28 dollar samt Echo pants för 65 dollar.
www.prana.com

Ett dåligt pass är också ett pass - eller SM i ursäkter

Alla som håller på med någon form av fysisk aktivitet strävar väl efter den berömda känslan "flow". När allt bara stämmer och en magisk form av harmoni infinner sig i kroppen. Man behöver inte tänka för att göra rörelserna, det går av sig själv och när det gäller klättring känner man sig lätt, stark och graciös. Inget grepp är för litet, inget move är för reachigt.
Sen har vi de där dagarna när absolut ingenting stämmer. När allt känns kantigt, orytmiskt och konstigt. Och den där leden eller det där problemet som man satte som en dans gången innan helt plötsligt är oöverstigligt svårt. Jag hade en sån dag igår. Grepp som förra gången var snälla och goda som guld, var nu onda och elaka och fingrarna ville bara glida av. Jag krigade mig upp för ett par leder som egentligen inte borde vara någon match. Men det var som om koordinationen dragit på semester. Men svettig blev jag. Jobbigt var det. Så någon form av träning måste det ändå ha blivit. Men varför? Nu börjar SM i ursäkter.
* Kan det ha varit styrketräningspasset dagen innan som gjorde mig lite extra klen? Muskler behöver ju trots allt en del vila för att återhämta sig.
* Senan i vänsterhanden kändes fortfarande av. Det måste ju ha inverkat menligt på fingerstyrkan. Vilket förklarar att jag gled av stora feta juggar. Med högerhanden.
* Hade jag inte liiiite ont i halsen på morgonen? En infektion i kroppen sätter ju ned prestationsförmågan.
* För små skor. Ont.
* Mental fetma. Min mattelärare sa alltid att jag hade fel inställning när jag inte kunde lära mig att förstå poängen med logaritmer. Igår var inställningen inte på topp. Av olika anledningar.
Hur som helst har jag träningsvärk idag, alltså måste det ha gjort lite nytta. Nästa gång kommer det gå mycket bättre. Har jag bestämt. Eftermiddagens peppläsning kommer att bestå av följande artikel:
Mental training for increased performance

Dricker du tillräckligt?

Tränar man mycket måste man också tänka på att dricka ordentligt för att återställa vätskebalansen. Men det är heller inte bra att dricka för mycket och för ofta eftersom det kan fresta på njurarna. Hydrocoach är en smart liten gadget för prylgalna träningsfreaks. Det är en vätskebehållare som rymmer ca 65 centiliter och den har en skärm påmonterad på utsidan. Baserat på vad användaren väger, mängd och tid hon eller han tränar samt temperatur så räknar Hydrocoach ut exakt hur mycket vatten som användaren behöver dricka och när. Smart grej som kostar 30 dollar och finns i blått, grått och gult.
Hydracoach1.com
Via pryl.feber.se

Bra smärta och dålig smärta

Min kondition är numera näst intill obefintlig. Det fanns en tid när jag cyklade till jobbet ett par dagar i veckan. Tränade ett par pass på luncherna på jobbet och dessutom sprang någon gång i veckan. En stukad fot (bouldra är farligt) och ett bytt jobb senare (mer bilåkning) så är flåset under all kritik. Så i lördags var det dags för ett konditionspass på löpbandet. Det var verkligen på tiden! Men fy farao vad tråkigt det är. Under en halvtimmes plåga motiverade jag mig bara med att bättre kondition gör att jag kan klättra längre. Idag har jag fruktansvärd träningsvärk i lår och höftböjare. Men det känns bra. Träningsvärk är bra smärta. Jag känner mig alltid lite extra levande när jag har träningsvärk.
Dålig smärta är däremot smärtan från en sträckt sena i vänsterhanden. Från ringfingret, ner i handen och ut i underarmen. Så kan det gå när man blir övermodig och försöker sig på en 7b, när man inte ens är i närheten av att klara av det. Jag tog mig i alla fall ett par moves innan det sa SPROING i handen. Det var det inte värt. Men lite tejp och vila ska klara biffen och förhoppningsvis kan jag klättra på onsdag igen.

Lite nostalgi

I morgon är det ett år sedan jag åkte till Thailand på klätterresa för första gången. Längtan är stark och plågsam i hjärtat, men det blir inget Thailand för mig i år. Åtminstone inte nu, kanske i november-december i stället. Men jag kan inte låta bli att kolla på lite Thailandsbilder och blir alldeles nostalgisk. Självklart delar jag med mig av min nostalgi!

Apa som smakat på någon stackares solkräm. Make mental note - lämna inte dörren till bungen öppen. Ens för en liten liten stund.

På väg upp för Spiderman 6a. Här hade jag nog faktiskt kommit igång med klättringen och kommit över den första panikartade skräcken.

Ni hajjar att jag längtar tillbaka va?

På tal om det där med bouldring

Någon som inte suger på bouldring är killen i Lowcut Medias grymt snyggt producerade lilla klätterfilm Zero G - Climbing in Japan. Han klättrar tak som om det var vertikala väggar och han gör det snyggt!
Titta på filmen här: http://www.lowcutmedia.com/videocontent/zero.html
Det är kanske lite för mycket stadsmiljö-klipp, men helt klart en av de bättre klättervideoklippen jag sett.

Varför suger jag så på att bouldra?

Var iväg en sväng solo idag och körde bouldring. Det är ju bra för styrkan och tekniken och jag märker verkligen när jag kört regelbundet ett tag hur repklättringen tjänar på bouldringen. Men det är ju så tråkigt! Eftersom jag är så kass.
Ibland får jag till några moves. Ibland känner jag mig ganska stark. Men oftast handlar det om krampaktigt hängande, många fall på rumpan och kliande i huvudet. Nämnde jag kraftigt smärtande fingertoppar? Idag fick jag dessutom ett riktigt rejält fall när jag tappade greppet nästan uppe vid toppen och stöp rakt ner i mattan - på näsan! Tjusigt.
Nåväl. Jag kommer tillbaka. Då ska jag sätta det. Lika snyggt som killen jag såg idag, som klättrade svarta problem som om de hade varit blå.

La Sportiva vann designutmärkelse för nya skon

Företaget La Sportiva har vunnit en prestigefull designutmärkelse för sin nya sko - Solution. Det är Hanovers International Forum of Design som har delat ut "The 2007 IF Award" i kategorin fritid/lifestyle till Solution. Kriterierna som bedöms är graden av innovation, funktionalitet, materialval, säkerhet och värdet för varumärket. Solution har fått priset innan den ens lanserats på marknaden. Juryn uppskattade den originella designen på Solution-skon och det är framför allt tre element som sticker ut. Dels är det Lock Harness System-teknologin med ett inbyggt fotband i skon, som tillsammans med skalkonstruktionen i hälen tillåter maximal fotrörelse vid heel hooks och fot-under cling. Det är också Permanent Power Platform-systemet som håller formen på skon, trots tuff och långvarig användning. Och sist men inte minst; Fast Lacing System som är ett nytt sätt att knäppa skon med ett enda skosnöre. Det tillåter snabb snörning som är lika effektiv som dubbla karborrelås. Mer om skon finns på La Sportiva

Att känna sig stark

När jag hade klättrat regelbundet ett tag så märkte jag hur mycket lättare det var att till exempel bära hem kassarna från mataffären. Tunga, fullproppade kassar var helt plötsligt ingen belastning längre. I själva klättringen märkte jag att jag kunde vara kvar i en position ett tag och fundera över nästa move, utan att det tog så mycket på krafterna. Det var en otroligt häftig känsla.
Sen blev jag skadad i axeln och det har varit si och så med klättringen ända fram till i höstas. Igår var den där känslan tillbaka. Känslan av att utan problem kunna lyfta min egen kroppstyngd och göra lite vad jag vill med den. Det är så befriande!
Klättrade en överhängande 5c och eftersom styrkan fanns där att orka göra movesen i en enda flytande rörelse, så följde tekniken med. De går verkligen hand i hand. Visst handlar det en hel del om teknik, att klättra energisnålt och inte minst snyggt, men man måste ha uppnått en viss styrka i armar, fingrar och rygg för att kunna utveckla den där tekniken som tar dig vidare.
Jag upplever att det är en växelvis utveckling, först lite styrka, sen teknik, sen lite mer styrka och därefter nästa steg i tekniken.
Klättrade också lite takklättring och det var där den underbara känslan av att vara ganska lätt infann sig. Det var inga problem att lyfta upp mig själv i en kontrollerad rörelse. Inget hopp för att få upp fötterna, inget fläng. En enda mjuk rörelse. Underbart.

Jag bara måste ha en

Nu har jag ju inget hus, ingen trädgård och ingen pool, men OM jag hade det så skulle jag lätt införskaffa en Aquaclimb. De är förvisso svindyra, men ack så coola. De är lätta att installera i vilken pool som helst, enligt hemsidan, och sen är det bara att träna deep water soloing (eh, eller nåt) hemma i trädgården.
Aquaclimb

Klättring är säkrare än fotboll

I höstas kom en tysk studie som visar att klättring är en säkrare sport än fotboll. Jag har inte läst den ännu, men den går att hitta här: Injuries at the 2005 world championchips in climbing. Vad de har gjort är att titta på skadefrekvensen per timme under världsmästerskapen i klättring och därefter har de jämfört siffrorna med skadefrekvens per timme under andra idrottsmästerskap, bland annat fotboll.
Frågorna som väcks är förstås hur det ser ut om man tittar på den stora massan utövare, som inte är superduktiga på det de gör? Inom exempelvis ridsporten är det inte de utövarna som tävlar i världsmästerskap som skadas, utan newbisarna som ger sig på saker de inte borde testa. Och vad är det för typ av skador? Tittar man på fotboll är det ganska mycket förslitningsskador i statistiken, tillsammans med ledband och muskelskador.
Finns det någon annan forskning eller skadestatistik så är jag väldigt intresserad av att läsa.

I'm from Austria

Ibland ser man helt galna sätt att säkra. Det värsta jag har sett var en kille som släppte repet med båda händerna när han skulle ta hem. Hallå? Eller killen som LÅG ner och säkrade, med vanlig ATC. När hans kompis klättrade på led. Idag var det en tjej som säkrade genom att hela tiden ha högerhanden vinklad uppåt och när hon tog hem rem tog hon tag om båda repen med vänsterhanden. Hade hennes kompis, en ganska mycket tyngre kille, tagit ett riktigt fall så hade det kunnat sluta illa. D gick fram till henne och försökte förklara att hennes säkringsmetod inte var att rekommendera. Hennes svar var klockrent:
- I'm from Austria.
Jaha.

Nya skor från Mad Rock

Klart man inte kan motstå ett par skor med flames på. Mad Rocks nya Super Loco är skitsnygga och utlovar bättre heel-hook, grymmare tå-hook, skönare passform och ännu bättre kantprecision. De är rätt rejält aggressiva och ska lämpa sig bäst för avancerad bouldering och branta överhäng.
Gummit i sulan är nya Mad Rubber, som ska vara mer slitstarkt än sina föregångare. Fodret är tunt och skon har en neopreneplös.
Fan fan fan, att de inte passar mina fötter. 1049 spänn kostar de hos Addnature.

Åldersångest

Jag började klättra ganska sent, efter att jag fyllt trettio. Det är två år sedan. Ibland känner jag mig lite sorgsen över det, för även om jag är hyfsat smidig och ganska stark så kommer jag högst troligen aldrig hinna bli så där riktigt riktigt bra. Jag kommer förmodligen aldrig klättra svårare än typ 6c. Annat hade det förstås varit om jag börjat som elvaåring. Då hade jag säkert tävlat i världscupen och regerat. Så här dags i livet hade jag lagt tävlingsskorna på hyllan och tränat juniorer i stället. Man kan alltid fantisera i alla fall.
För övrigt satte jag ytterligare två 6a igår tillsammans med sis.

Hösilage gör ont på klätterfingrar

Vi körde ett kort pass på Karbin idag och jag lyckades sätta ytterligare en 6a. Den här gången en kort och crimpig sak. Det är så rackarns kul att känna att både styrka och teknik är tillbaka. Nu måste jag bouldra mer och börja träna lite konditionsträning så att jag orkar. Flåset är nämligen långt ifrån vad det borde vara.
Direkt efter klättringen bar det av till stallet och där gjorde jag en intressant upptäckt. Det är hyggligt oskönt att komma från klättringen och till packandet av höpåsar. Hårt packat, strävt hösilage gör ont på nyklättrade fingertoppar. Aj.

Två 6a

Äntligen. Börjar så sakteliga komma tillbaka till samma styrka som jag hade förra vintern. Det har tagit tid. Axeln gör sig påmind ibland, men peppar peppar, den verkar hålla. Försöker att träna smart och har för tillfället lagt ner yogan igen. Satsar på styrketräning, klättring och ridning.
Beviset på att jag börjar komma tillbaka fick jag i måndags kväll, när jag till slut satte den röda 6a:n som har gäckat mig i flera veckor. Föll på första försöket. Blev arg. Klättrade på ren och skär vilja andra gången och satte den. Känslan var obeskrivligt skön.
Gick på ytterligare en 6a efter lite vila och satte den onsight. Tjoho! I'm back and I'm goooooood.
Nu ska jag bli bättre än vad jag var när jag var som bäst sist. Målet är att kunna klättra 6a-6b på led, förhoppningsvis i Spanien, senare i vår.