Alla som håller på med någon form av fysisk aktivitet strävar väl efter den berömda känslan "flow". När allt bara stämmer och en magisk form av harmoni infinner sig i kroppen. Man behöver inte tänka för att göra rörelserna, det går av sig själv och när det gäller klättring känner man sig lätt, stark och graciös. Inget grepp är för litet, inget move är för reachigt.
Sen har vi de där dagarna när absolut ingenting stämmer. När allt känns kantigt, orytmiskt och konstigt. Och den där leden eller det där problemet som man satte som en dans gången innan helt plötsligt är oöverstigligt svårt. Jag hade en sån dag igår. Grepp som förra gången var snälla och goda som guld, var nu onda och elaka och fingrarna ville bara glida av. Jag krigade mig upp för ett par leder som egentligen inte borde vara någon match. Men det var som om koordinationen dragit på semester. Men svettig blev jag. Jobbigt var det. Så någon form av träning måste det ändå ha blivit. Men varför? Nu börjar SM i ursäkter.
* Kan det ha varit styrketräningspasset dagen innan som gjorde mig lite extra klen? Muskler behöver ju trots allt en del vila för att återhämta sig.
* Senan i vänsterhanden kändes fortfarande av. Det måste ju ha inverkat menligt på fingerstyrkan. Vilket förklarar att jag gled av stora feta juggar. Med högerhanden.
* Hade jag inte liiiite ont i halsen på morgonen? En infektion i kroppen sätter ju ned prestationsförmågan.
* För små skor. Ont.
* Mental fetma. Min mattelärare sa alltid att jag hade fel inställning när jag inte kunde lära mig att förstå poängen med logaritmer. Igår var inställningen inte på topp. Av olika anledningar.
Hur som helst har jag träningsvärk idag, alltså måste det ha gjort lite nytta. Nästa gång kommer det gå mycket bättre. Har jag bestämt. Eftermiddagens peppläsning kommer att bestå av följande artikel:
Mental training for increased performance
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar