2007/02/13
Den berömda platån
All utveckling och inlärning sägs vara språngartad. Först händer det jättemycket under en kort period och därefter kommer en platå, där man antingen står still i utvecklingen eller till och med backar en aning. Jag tror att jag har hamnat på en platå just precis nu. Igår var jag och bouldrade solo och det gick så fruuuuktansvärt dåligt! Jag hängde i aparmar ut från väggen hela tiden, men utan apans grace och styrka. Kom absolut ingenstans. Orkade ingenting. Det slutade med att jag körde intervallträning på uppvärmningsväggen i hörnet. Alltid nåt. Men att det går dåligt börjar bli en obehaglig trend i min klättring. Jag antar att det bara är att träna på. Någon gång släpper det och jag tar nästa språng. Upp på 6b-nivå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag menar ju på att man alltid utvecklas även om det inte känns varje gång. Jag har själv problem men att motivera mig att bouldra ensam. Tycker det är trist, och även om det inte går så bra så nöter man ju alltid lite på huden så att det inte kommer göra lika ont när du ska upp för en 6b+;)
Annars när det går dåligt generellt så är det alltid i skallen som det inte fungerar som det ska. Jag har lyckats vända några bedrövliga klätterpass till riktigt bra upplevelser efter att jag bara har gett mig fan på att få till ett bra fokus.
Bra blogg btw
/Teargaz
Skicka en kommentar