Träningplaner vs utfall

Är man en tävlingsmänniska så är man. Jag triggas av mål och utmaningar och försöker hela tiden att sätta upp nya, realistiska (oftast) mål som jag allt eftersom kan bocka av. Jag är också en sån där som älskar att planera och därför gör jag jättefina planer över min träning. En idealisk vecka kan se ut så här, i min planering:

Måndag: Snabb promenad på lunchen 30 min
Klättra på kvällen, rep. 120 min
Tisdag: Styrketräning 40-50 min på lunchen
Dressyrpass på kvällen ca 60 min
Onsdag: Snabb promenad på lunchen, 30 min
Klättra på kvällen, rep. 120 min
Torsdag: Hoppträning med hästen på kvällen, ca 75 min
Fredag: Dressyrträning på förmiddagen, 60 min
Klättring på kvällen, boulderpass, 60 min
Lördag: Yoga eller styrketräning, 60 min
Söndag: Rida ut i skogen, 60 min

Men sen kommer det saker emellan. Som jobb till exempel. Och att hästen är knackig och inte igång. Utfallet brukar i stället landa på ett par promenader per vecka, nåt styrketräningpass, två klättringspass och så ridningen förstås. En uttänjd sena i ett finger i vänsterhanden sätter dock för tillfället stopp för all klättring, men idag var jag åtminstone iväg och körde konditionsträning på löpbandet. Ack så trist, men ack så nyttigt.

Boktips: Klippklättring - bra bok för dummies

Jag räknar mig definitivt fortfarande som en newbie på det här med "riktig" klättring. Det vill säga klättring på klippa. Utomhus. På led. Och som newbie behöver man lite handfasta råd och det är inte fel att plugga lite teori innan man ger sig ut.
En födelsedag, för inte allt för länge sedan, fick jag boken Klippklättring av Garth Hattingh födelsedagspresent och det är faktiskt en bok jag kan rekommendera till alla som vill börja med klättring. Den är oerhört pedagogiskt upplagd och har stort fokus på säkerhet. Dessutom är den rikt illustrerad med foton som visualiserar tekniker, knopar, utrustning och så vidare på ett alldeles ypperligt sätt. Den svenska versionen gavs ut 2002 på B. Wahlströms förlag. Tyvärr har den utgått ur sortimentet hos rätt många av internetbokhandlarna, men går att få tag på i flera IRL-butiker fortfarande.

Den berömda platån

All utveckling och inlärning sägs vara språngartad. Först händer det jättemycket under en kort period och därefter kommer en platå, där man antingen står still i utvecklingen eller till och med backar en aning. Jag tror att jag har hamnat på en platå just precis nu. Igår var jag och bouldrade solo och det gick så fruuuuktansvärt dåligt! Jag hängde i aparmar ut från väggen hela tiden, men utan apans grace och styrka. Kom absolut ingenstans. Orkade ingenting. Det slutade med att jag körde intervallträning på uppvärmningsväggen i hörnet. Alltid nåt. Men att det går dåligt börjar bli en obehaglig trend i min klättring. Jag antar att det bara är att träna på. Någon gång släpper det och jag tar nästa språng. Upp på 6b-nivå.

Old shoes - new shoes

Mina älskade Montrail Zealot, som jag köpte för drygt ett år sedan, har fått småsyskon. De började bli lite väl slitna och eftersom jag bara har haft dem att klättra i så har jag dragit mig in i det längsta för att lämna in dem på omsulning. Pengarna har inte heller riktigt räckt till ett par nya skor, även om jag gått och suktat.
Men så, idag, fick de komma hem. Ett par nya Montrail Zealot. De invigdes under eftermiddagen och de är precis lika bra som sina föregångare. Det är helt enkelt en modell som passar mig, som handen i handsken. Jag har provat La Sportivas Katana och var inne på dem ett tag, men de var inte så sköna i hälen. I veckan testade jag 5.10 och ett par Scarpa Dominatrix. Inte heller min grej. Men Montrail. Det är som att hitta hem.

Snyggast på väggen - Pranas vår och sommarkollektion 2007

Äh. Jag har aldrig råd att köpa kläder från Prana. Dessutom funkar träningsbyxorna från h&m och linnet från Thailand alldeles utmärkt att klättra i. Men det hindrar ju inte att man fönstershoppar och drömmer lite. Nu har Prana släppt sin vår och sommarkollektion och färgerna är mjuka och pudriga, i nyanser som brunt, beige, korall, rosa, petrol och salvia. Som av en händelse ingår några av mina favoritfärger. Personliga favoriter är Prima Capri-byxorna för 54 dollar, Peyton sport top för 46 dollar och på killsidan tishan Flight för 28 dollar samt Echo pants för 65 dollar.
www.prana.com

Ett dåligt pass är också ett pass - eller SM i ursäkter

Alla som håller på med någon form av fysisk aktivitet strävar väl efter den berömda känslan "flow". När allt bara stämmer och en magisk form av harmoni infinner sig i kroppen. Man behöver inte tänka för att göra rörelserna, det går av sig själv och när det gäller klättring känner man sig lätt, stark och graciös. Inget grepp är för litet, inget move är för reachigt.
Sen har vi de där dagarna när absolut ingenting stämmer. När allt känns kantigt, orytmiskt och konstigt. Och den där leden eller det där problemet som man satte som en dans gången innan helt plötsligt är oöverstigligt svårt. Jag hade en sån dag igår. Grepp som förra gången var snälla och goda som guld, var nu onda och elaka och fingrarna ville bara glida av. Jag krigade mig upp för ett par leder som egentligen inte borde vara någon match. Men det var som om koordinationen dragit på semester. Men svettig blev jag. Jobbigt var det. Så någon form av träning måste det ändå ha blivit. Men varför? Nu börjar SM i ursäkter.
* Kan det ha varit styrketräningspasset dagen innan som gjorde mig lite extra klen? Muskler behöver ju trots allt en del vila för att återhämta sig.
* Senan i vänsterhanden kändes fortfarande av. Det måste ju ha inverkat menligt på fingerstyrkan. Vilket förklarar att jag gled av stora feta juggar. Med högerhanden.
* Hade jag inte liiiite ont i halsen på morgonen? En infektion i kroppen sätter ju ned prestationsförmågan.
* För små skor. Ont.
* Mental fetma. Min mattelärare sa alltid att jag hade fel inställning när jag inte kunde lära mig att förstå poängen med logaritmer. Igår var inställningen inte på topp. Av olika anledningar.
Hur som helst har jag träningsvärk idag, alltså måste det ha gjort lite nytta. Nästa gång kommer det gå mycket bättre. Har jag bestämt. Eftermiddagens peppläsning kommer att bestå av följande artikel:
Mental training for increased performance

Dricker du tillräckligt?

Tränar man mycket måste man också tänka på att dricka ordentligt för att återställa vätskebalansen. Men det är heller inte bra att dricka för mycket och för ofta eftersom det kan fresta på njurarna. Hydrocoach är en smart liten gadget för prylgalna träningsfreaks. Det är en vätskebehållare som rymmer ca 65 centiliter och den har en skärm påmonterad på utsidan. Baserat på vad användaren väger, mängd och tid hon eller han tränar samt temperatur så räknar Hydrocoach ut exakt hur mycket vatten som användaren behöver dricka och när. Smart grej som kostar 30 dollar och finns i blått, grått och gult.
Hydracoach1.com
Via pryl.feber.se

Bra smärta och dålig smärta

Min kondition är numera näst intill obefintlig. Det fanns en tid när jag cyklade till jobbet ett par dagar i veckan. Tränade ett par pass på luncherna på jobbet och dessutom sprang någon gång i veckan. En stukad fot (bouldra är farligt) och ett bytt jobb senare (mer bilåkning) så är flåset under all kritik. Så i lördags var det dags för ett konditionspass på löpbandet. Det var verkligen på tiden! Men fy farao vad tråkigt det är. Under en halvtimmes plåga motiverade jag mig bara med att bättre kondition gör att jag kan klättra längre. Idag har jag fruktansvärd träningsvärk i lår och höftböjare. Men det känns bra. Träningsvärk är bra smärta. Jag känner mig alltid lite extra levande när jag har träningsvärk.
Dålig smärta är däremot smärtan från en sträckt sena i vänsterhanden. Från ringfingret, ner i handen och ut i underarmen. Så kan det gå när man blir övermodig och försöker sig på en 7b, när man inte ens är i närheten av att klara av det. Jag tog mig i alla fall ett par moves innan det sa SPROING i handen. Det var det inte värt. Men lite tejp och vila ska klara biffen och förhoppningsvis kan jag klättra på onsdag igen.

Lite nostalgi

I morgon är det ett år sedan jag åkte till Thailand på klätterresa för första gången. Längtan är stark och plågsam i hjärtat, men det blir inget Thailand för mig i år. Åtminstone inte nu, kanske i november-december i stället. Men jag kan inte låta bli att kolla på lite Thailandsbilder och blir alldeles nostalgisk. Självklart delar jag med mig av min nostalgi!

Apa som smakat på någon stackares solkräm. Make mental note - lämna inte dörren till bungen öppen. Ens för en liten liten stund.

På väg upp för Spiderman 6a. Här hade jag nog faktiskt kommit igång med klättringen och kommit över den första panikartade skräcken.

Ni hajjar att jag längtar tillbaka va?

På tal om det där med bouldring

Någon som inte suger på bouldring är killen i Lowcut Medias grymt snyggt producerade lilla klätterfilm Zero G - Climbing in Japan. Han klättrar tak som om det var vertikala väggar och han gör det snyggt!
Titta på filmen här: http://www.lowcutmedia.com/videocontent/zero.html
Det är kanske lite för mycket stadsmiljö-klipp, men helt klart en av de bättre klättervideoklippen jag sett.