Min kondition är numera näst intill obefintlig. Det fanns en tid när jag cyklade till jobbet ett par dagar i veckan. Tränade ett par pass på luncherna på jobbet och dessutom sprang någon gång i veckan. En stukad fot (bouldra är farligt) och ett bytt jobb senare (mer bilåkning) så är flåset under all kritik. Så i lördags var det dags för ett konditionspass på löpbandet. Det var verkligen på tiden! Men fy farao vad tråkigt det är. Under en halvtimmes plåga motiverade jag mig bara med att bättre kondition gör att jag kan klättra längre. Idag har jag fruktansvärd träningsvärk i lår och höftböjare. Men det känns bra. Träningsvärk är bra smärta. Jag känner mig alltid lite extra levande när jag har träningsvärk.
Dålig smärta är däremot smärtan från en sträckt sena i vänsterhanden. Från ringfingret, ner i handen och ut i underarmen. Så kan det gå när man blir övermodig och försöker sig på en 7b, när man inte ens är i närheten av att klara av det. Jag tog mig i alla fall ett par moves innan det sa SPROING i handen. Det var det inte värt. Men lite tejp och vila ska klara biffen och förhoppningsvis kan jag klättra på onsdag igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar