Jag började klättra ganska sent, efter att jag fyllt trettio. Det är två år sedan. Ibland känner jag mig lite sorgsen över det, för även om jag är hyfsat smidig och ganska stark så kommer jag högst troligen aldrig hinna bli så där riktigt riktigt bra. Jag kommer förmodligen aldrig klättra svårare än typ 6c. Annat hade det förstås varit om jag börjat som elvaåring. Då hade jag säkert tävlat i världscupen och regerat. Så här dags i livet hade jag lagt tävlingsskorna på hyllan och tränat juniorer i stället. Man kan alltid fantisera i alla fall.
För övrigt satte jag ytterligare två 6a igår tillsammans med sis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Inte ska du ha ångest! Jag började klättra först när jag fyllt 33 (2 år sen m a o).
Visst har man funderat på hur otroligt bra man skulle (borde) vara om man börjat tidigare i livet men... Det är ju bra att man börjat nu i a f och inte väntade tills man fyllde 50 :D
Mina pojkar (5 & 6) klättrar och deras utveckling går enormt fort. Jag räknar med att de kommer att piska mig med hästlängder innan de fyllt 10.
david: Tack! Skönt att höra att någon mer än jag börjat "sent", men som du säger - tur att man inte kom på att det där med klättring var en kul grej vid femtio.
He he... Jo. De lär nog slå dig. De har ju så rackarns mycket mer muskelkraft i förhållande till vikt att de klarar av grejer som man själv kämpar jättelänge med. Det är helt knäckande att se alla unga, duktiga klättrare som bara dansar upp för väggen. Och samtidigt grymt inspirerande!
OK, pojkar små, jag minns inte längre den exakta tiden för brottet, men jag inledde min klätterkarriär efter 40, och har tänkt att det var lite synd. Men dom David redan sagt så är det helt fel tänkt. Jag har ju gjort annat också, och faktum är att det kommer finnas saker i framtiden som jag önskar att jag börjat med tidigare (då tänker jag inte på att jag borde städat skrivbordet för länge sedan). Tiden är bara en illusion, och det enda man behöver bry sig om är att göra saker i den utsträckning man vill (inte hinner!). Det är inte fel att ha lite mål, men att på nåt vis ha en vision om att man ska hinna klämma in si eller så mycket under sitt liv är bara ett sätt att känna att tiden går för fort.
F-n, vad pretentiöst det blev... Äsch, struntsamma, det finns ju roliga saker man klättrat i alla grader, och jag skulle kunna påminna dig Klätterapan om nåt som du av ansiktsutrrycket verkade gilla väldigt mycket fast graden var synnerligen låg.
Jag bryr mig absolut om grader, men egentligen borde man fokusera på hur roligt det är varje gång man klättrar, oavsett framstegen.
mezz:
He he... Du får väldigt gärna påminna mig! För jag är inte helt säker på vad det är du tänker på.
Hm, mitt svar igår försvann visst i cyberrymden...
Konstaterar att jag blandat ihop nicknames...
Det finns en annan klättrare som har ett nick, tillika primat-baserat.
MeZZ: jag misstänkte nästan att det var något sådant. :0) men hur som helst så var ditt första inlägg otroligt befriande att läsa!
Skicka en kommentar