150 kr?! Seriöst Salveo...

Bara långa klätterväggar gör inte en klätterhall. Fast det är precis vad Salveo i Sumpan verkar tro. De har nämligen mage att ta 150 spänn i inträde om man ska klättra! Det är 60 spänn mer än vad övriga klätterhallar tar i Stockholmsområdet och man kan stillsamt undra vad det är man får för pengarna.
Ingenting, säger jag som gjorde mitt sista besök någonsin på Salveo igår. Det räcker nämligen inte med att ha jättehöga väggar. Man måste ha bra leder också och för 150 spänn borde man kunna ställa krav på att det ska byggas nytt - hela tiden. Nu var de flesta lederna byggda under perioden januari-april. Den senast byggda var från juni. Riktigt dåligt. Kvaliteten på lederna var dessutom låg, om man jämför med alla andra ställen i Stockholm och graderingen var ojämn och ologisk.
Så schysst är inte heller miljön i övrigt att det motiverar det höga prisläget. Jag har nog aldrig tidigare känt mig lite lurad på pengar när jag varit och klättrat någonstans. Men det gjorde jag igår.

Bouldertävling på stranden

Carlos som har klätterbloggen On the rocks tipsar om en bouldertävling i Holland - BAZ. Förkortningen står för Boulderen An Zee, vilket översatt blir ungefär bouldring vid havet. Tävlingen, med 500 tävlande, hålls på stranden Scheveningen inte långt från Haag.

Det är faktiskt dags för BAZ i helgen, så har man vägarna förbi Haag är det ett tips att pipa förbi och kolla in lite skön bouldering och ta ett dopp i havet samtidigt. Just nu byggs det som bäst och man kan följa hur väggarna växer fram i deras galleri.
Kolla också på filmen från förra året.

All play and no work makes my ass too heavy

Nu får det vara nog. Igår klättrade jag som en gravid flodhäst. Blev trött efter halva leder. Rörde mig ganska osmidigt, eftersom jag snabbt blev helt flåsig. Det är bara att inse. Att vara bakfull är bra för psyket (det var inte ett dugg läskigt att leda) men fruktansvärt dåligt för prestationsförmågan i övrigt. Dessutom har sommaren satt större spår än vad jag velat låtsas om. Nu blir det hårdträning. Eller... åtminstone slut på frosseriet! Innan hösten är slut ska jag ha avancerat en grad och vara lätt, stark och mindre fluffig!

Intressant sätt att ge beta

Hört på Karbin igår: Du har ett grepp för vänsterfoten i snopphöjd.
Och tja, det hjälpte grabben i fråga...

Sugen på ett par nya skor

Jag är riktigt sugen på ett par nya skor. Mina älskade Montrail börjar tappa sulan och borde lämnas in på omsulning innan det är försent. Men vad ska jag klättra i under tiden?
Sis tipsade om nya Evolv Pontas och de ser ju onekligen riktigt grymma ut. 849 kronor är inte så fasligt dyrt heller...

När jag besteg Britney Spears

Efter en lååång och skön brunch på bryggan i söndags drog sis och jag ut till kolartorp for "some serious bouldering". Jag hade inte varit där på två år och det var först lite småklurigt att hitta en bra parkeringsplats som inte innebar att vi behövde gå hundra mil. Men väl framme vid området hade vi inga större problem att hitta fram till de tänkta sektorerna K4 och J4. Det visade sig att K4 var samma sektor som jag klättrade i för två år sedan och det var ju lite tillfredsställande att upptäcka att något faktiskt har hänt på två år. Jag har väl avancerat ungefär en grad! Å andra sidan kan jag räkna antalet gånger som jag varit ute och bouldrat efter det på min ena hand... Men ändå...
Vi lekte runt lite på problemen, men i och med att landningen är så rackarns brant så fegade vi ur på ganska mycket och efter någon timme bestämde vi oss för att leta upp J4 i stället. Syrran hade dessutom skrapat upp knät och var lack som sjutton på Kalashnikov (4)
Det första vi träffade på var tre stycken riktigt roliga svaproblem - bland annat Britney Spears (3). Jag är egentligen inte så förtjust i svaklättring eftersom jag alltid får för mig att jag ska slå ut tänderna om jag faller, men här var det riiiiktigt roligt. Bra friktion och absolut ingenting för händerna på nåt problem (kändes det som i alla fall). Jag satte, förutom Britney Spears, Flygande Fästing (4-) och Sofiero (4).
Därefter hittade vi Mycket jobb för lite (4-) som visade sig vara en riktigt adrenalinkick för oss båda! Jag gjorde ett halvhjärtat, tafatt försök och tog mig kanske två moves. Sen gick syrran på det och visade hur en slipsten ska dras. Hon satte problemet elegant och snyggt, även om det var ett move på mitten som kändes aningen läskigt.
Då var jag ju tvungen att testa igen. Kommer upp ett par moves igen, inte fullt lika tjusigt som syrran, men ändå. Ska gå vidare och får bara känslan av att nu faller jag. Går jag vidare här så kommer jag drasa i backen. GAH! Var liiiite för högt upp för att det skulle kännas bekvämt. Höll på att freaka lite men bestämde mig för att det bara fanns en väg och det var uppåt. Satte foten på plats. Tryckte till. Var plötsligt på toppen. Adrenalinet sköt i höjden och jag skrek "GOD DAMN IT! Jag gjorde det!" så att älgarna förmodligen undrade vad fan som hade hänt. Ljuvlig känsla. Det är så skönt att klara av något som man inte trodde att man skulle klara. Nu är självförtroendet på en bättre nivå inför nästa omgång.

Trött på att ha ont

Mitt vänsterknä har strulat länge nu och i torsdags var jag inne vid Hötorget och fick det magnetröntgat. Jag hoppas verkligen verkligen att det inte är något knas med menisken eller liknande. Hur som helst så stör det mig inte så där vansinnigt när jag klättrar, det är framför allt när jag går i trappor eller måste trekka upp för en rejäl uppförsbacke som smärtan hugger till. Naprapaten tror att det beror på broskbildning som pågår bakom knäskålen - något som är "vanligt i min ålder", men det verkar aldrig ge sig.
På onsdageftermiddagen drog sis, D och jag till Kärsön för att bouldra lite och jag hade precis kommit in i ett riktigt bra flow och var på väg att sätta ett problem som gav mig fingret sist när det liksom small till i höger knä och jag tappade all kraft i knät. Smärtan var riktigt skarp och skar in i knät, från yttersidan och in i knävecket. Damn it!
Det var bara att sluta eftersom jag blev helt kraftlös och även om det efter ett tag gjorde mindre ont så ville det inte riktigt gå över. Lack.
Kan inte min kropp bara funka ett tag, lite så där utan protester?

En blöt klätterresa - till

Det verkar som om regnet förföljer mig på klätterresor. D och jag drog till västkusten och Bohuslän vår första semestervecka, med förhoppningen om att vi skulle kunna klättra en del. Kanske till och med testa några nya klippor. Vi kom fram till Aspen utanför Lerum sent på tisdagkvällen. Ett fint duggregn hängde i luften, men väderprognosen hade utlovat uppklarnande väder och sol dagen efter.
Regnet öste ner hela natten och det kändes inte helt troligt att vi skulle kunna klättra nästa dag. Men på morgonen sken solen och sen förra året visste vi att Fikahyllan är soldränkt och därmed torkar ganska snabbt, så vi chansade och åkte dit.
Vägen upp till klippan var snorhal, men till slut stod vi uppe på Fikahyllan och kunde titta ut över en bit av Aspen-sjön. Ingen ekorre syntes till den här gången, men annars var det en skön repris på förra årets klättring. De flesta lederna var ganska torra och D ledde upp en femma som jag fick topprepa på som uppvärmning. Den var duktigt "listig" och skönt småklurig. Vi hann med ytterligare en sexa och sen ledde jag upp för Mr 100 (4a). Förra året fick jag sitta och vila en gång för att få koll på andning och koordination igen, men i år gick det som tåget upp och det var riktigt roligt! Kände mig peppad som sjutton efteråt!
Vi käkade lunch på en blåsig brygga och därefter gick vi en sväng för att kolla in Nalle Puh, som tyvärr var alldeles för blöt för att gå att klättra.
Aspen måste vara ett av Sveriges absolut bästa ställen att börja sportklättra på. Det är välsäkrat och där finns flera riktigt lätta och roliga leder, från 4a och upp till 6a. Dessutom är miljön toppen! Fina dagar kan man svalka sig i Aspen-sjön efter klättringen. Rekommenderas verkligen varmt.
Resten av resan var både blöt och blåsig och det blev inte så mycket mer klättrat, förutom lite bouldring på Hönö utanför Göteborg. Hönö var fantastiskt vackert, men extremt svårt att navigera sig på. Det är mest karga klippor och låg vegetation. Föraren är tyvärr inte heller världens bästa, utan fungerar nog bara om man varit i området tidigare. Finns Hönö med i planerna - ta med en klätterkompis som redan kan området. Då är det nog grymt!
Vi svängde förbi några andra klippor, bara för att kolla in dem och nästa gång vi kommer neråt västkusten är jag grymt sugen på att klättra lite på Tjörnbro-klippan. Men då måste jag nog öva mer på ledklättringen!